Det är dags att gå vidare...

Nu startar en ny era i livet.
Jag började skriva i den här bloggen i mars 2013. Då hade jag precis insjuknat i den mystiska sjukdom som nu fått namnet ME/CFS och borrelia.
Det var en tid av chock, förnekelse och sorg och jag har gjort en lång och dramatisk resa sedan dess.
Jag är inte frisk - långt ifrån - och jag vet inte heller om jag någonsin kommer bli det. Vad jag däremot har blivit är frisk i huvudet. Jag har hämtat mig från traumat, ställt om mitt sikte, anpassat min vardag och mina ambitioner och är nu redo att ta mig an livet på det nya sättet.
 
När jag bläddrar i det här akrivet känns det som att det mest är fyllt av svärta och gammalt groll. Jag får en dålig bismak i munnen, och jag känner inte alltid igen personen som skrivit. Det finns inga hemligheter här, inget jag skäms för, men den här bloggen skildrar min tuffaste tid i livet.
 
Personen som skrivit en stor del av inläggen här trodde att hon skulle behöva bli frisk för att komma ifrån sjuksängen. För att hitta en mening med livet igen och våga tro på framtiden.
Personen som skrev det hade fel.
 
Jag vågar tro igen. Jag vågar leva, ta risker och satsa. Jag känner mina gränser som de är just nu.
 
Jag blev sjuk i lägenheten som jag skaffade när jag var en superambitiös universitetsstudent med siktet inställt på doktorsexamen och karriär inom teoretisk fysik. Lägenheten jag har nu skulle vara mitt eget retreat, stället där jag skulle mellanlanda och rehabiliteras. Den har fyllt sitt syfte.
 
Jag är nu påväg mot min dröm och nästa stora utmaning. Den lilla gården som markerar övergången till nästa fas i livet. Det är dags att avsluta det gamla nu. Sätta punkt och tacka för sig. Vända blad till ett nytt och ofyllt.
 
Därför har jag också beslutat att det är dags att sätta sista punkten i den här bloggen.
 
Men frukta icke, spännande tider väntar, och självklart kommer ni få följa med på resten av resan också om ni vill!
 
Jag vill hälsa er hjärtligt välkomna in på min nya blogg där jag kommer husera framöver:
 
 
http://grusvägenhem.se
 
 
Följ med, bokmärk och läs!
Den här bloggen kommer finnas kvar i öppet format i några månader, sedan kommer den lösenordsskyddas och endast vara åtkomlig av mig och vissa utvalda, av nostalgiska skäl.
 
Det här är det sista riktiga inlägg jag skriver här, och med dessa ord vill jag tacka er som hängt här under resans gång, med en förhoppning om att ni vill följa med på mina nya äventyr.
 
 
 
 
 
 
 

Vi ska flytta på landet!

Ja, så är det. Vi har köpt hus.
Ett sådant hus som man åker till via grusväg, och med åkrar, gårdar och skog som utsikt.
 
Hur kommer det sig? Det undrar kanske ni. Vi, eller i alla fall Alex, har ju redan ett hus som han renoverar. Jag ska försöka ta det från början.
 
Det gula huset som han har spikat på i några år är fint. Väldigt fint till och med. Men läget är inte helt optimalt.
Det ligger i ett villakvarter i en mindre by, med välanvänd asfaltsväg och gatlyktor och sånt precis utanför dörren.
Vi pratade om att bo där ett tag, odla lite i trädgården och så småningom titta efter en gård ute i obygden för att på riktigt kunna leva det liv vi vill.
I höstas började jag känna att något var fel med våra planer. Det var lite för många år kvar till det där lantlivet, helt enkelt. Jag drog mig länge för att ta upp det med Alex och försökte sluta känna som jag gjorde, men till slut gick det inte längre. Det visade sig lyckligt nog att han tyckte att mina tankar var helt rimliga. Han ville ju också komma ut på landet så fort som möjligt.
Efter ett par veckors diskussioner fram och tillbaka började vi kolla efter hus och gårdar att hyra, vilket visade sig vara i stort sett omöjligt. Vi lade planerna på hyllan över julen, och vid årsskiftet började vi istället räkna våra pengar. Vi var inte intresserade av att ta stora lån, men kanske gick det att få tag i något till en mindre slant? Vi ville ju ändå ha ett renoveringsobjekt.
 
Det finns ett ställe en bit utanför byn som Alex många gånger har promenerat förbi och fantiserat om att äga. Vi hade hört oss för om att hyra det, men det var inte aktuellt. Efter ett par samtal med ägaren kom dock det omtumlande beskedet att vi kunde få köpa det.
Och det är vad vi har ägnat året åt hittills. Det har krävts ett par fikamöten med ägaren, och framför allt många besök dit för att inspektera och överväga. Men igår blev det äntligen affär, och nu står vi som ägare!
 
Stället ifråga ligger vackert på en liten ås, nära granne med två andra gårdar, men ändå luftigt och rofyllt.
Det består av inte mindre än två bostadshus. Det ena är från 1850 och i stort sett i originalskick (ja, Alex är eld och lågor). Eftersom det inte hänt mycket där på en 150 år så är det så klart inte beboeligt i nuläget, men med varsam restaurering hoppas vi kunna flytta in där i framtiden.
Det andra är från 1922 och där har det renoverats lite mer, och det går att flytta in med en gång. Det är bara den där lilla detaljen att vatten, avlopp och värme saknas. Vi har planer på att fixa det, förmodligen till hösten, men vi har inget emot att leva enkelt tills det är gjort (tvärt om, vi längtar så efter enkelhet).
På den stora tomten finns också ett skjul som innehåller utrymmen för lite ditt och datt, en hel skog av fruktträd och annat, plats att bygga ett smådjurstall, samt en fantastisk liten åkerlapp som för spannmålsbonden knappt ens är värd att parkera traktorn på, men som för oss skulle räcka till årsbehovet av många grödor.
 
Så vad händer nu då?
Min lägenhet ska säljas, och det så snabbt det går. Vi tänker att vi flyttar ut framåt sommaren, och så får vi ta det därifrån.
Alex hus ska vi ha kvar, och han kommer fortsätta renovera och restaurera det som fritidssysselsättning och lärdomsprojekt. Vad som händer med det när det är klart är inte bestämt i nuläget, men ett alternativ vore att hyra ut det.
 
Så ja. Jag har tjatat om det i den här bloggen med jämna mellanrum, att jag drömmer om ett enkelt downshifting- och självförsörjningsliv på landet. Plötsligt är det dags att göra verklighet av det, och det känns så stort och fantastiskt.
Det kommer bli en häftig resa så jag hoppas att ni hänger med.
Men det är inte den enda förändringen. Det finns en till. Den är inte lika dramatisk, men ändå en viktig markering.
Den kommer ni få ta del av snart!
 
 

Nedräkning

Nu hörrni, nu händer det grejer här!
 
På fredag berättar jag allt.