Utedag!

Hejsan svejsan!
 
Sitter i soffan och småfryser lite.
Har (kors i taket) äntligen mått så pass bra att jag kunnat ta mig utanför dörren idag. Det blev en go promenad till matbutiken för att köpa lite gott inför ikväll.
 
 
Klockan 00:00 i natt börjar nämigen NaNoWriMo, eller National Novel Writing Month.
Det är en författarhysteri som går ut på att skriva en roman om minst 50.000 ord på en månad. Alla som klarar det vinner.
Jag har varit med varje år sedan 2009 men aldrig vunnit. Det har kommit saker i vägen. Typ tentaplugg, nyinskaffad pojkvän och datorhaveri.
I år vet jag inte alls vad jag ska skriva om. Har funderat på realistiskt (för omväxlings skull) ungdomsdrama i stallmiljö, på att gräva ner mig på molekylnivå i någon episk pandemi, på magisk mordgåta i norrlandsmiljö, och mycket mer.
Jag får se hur det slutar. Jag kanske bara börjar skriva helt random vid tolvslaget.
 
Tänkte skärpa mig lite med maten nu. Lite i alla fall. Har ju typ tröstätit hela oktober, så nu är det dags att vända på skutan. Jag behöver ju inte må sämre än nödvändigt liksom...
Ikväll dippar jag grönsaker!
 
Ska snart skriva ett jobbigt mail. Inte emotionellt jobbigt, utan mer jobbigt på samma sätt som när man fick en skoluppgift man inte riktigt hade koll på. Det är en massor saker jag inte riktigt fattar som jag snart måste börja fatta. Men det löser sig nog i alla fall.
 
Halloween är det idag också! Vi har inte glömt det, men på grund av att NaNoWriMo börjar i natt så har vi betämt oss för att skjuta på Halloween tills på lördag. Då blir det mys med läskigt godis och "Evil Dead". Några Halloweenfester blir det inte i år. Jag är ju inte precis i form för det. Och det har fått mig att fundera på hur jag ska göra med jul och nyår. jag har lite idéer, men kan inte planera riktigt förrän det börjar närma sig. Särskilt julafton är osäkert just nu. Nyår är lite lättare att planera inför på något sätt. Och som jag tänker nu så verkar temat bli "Glam i sjuksängen". Helt ok trots allt!
 
 

Mirakel

Jag kan nog ha varit 13 år. Det var sommar, och det var tidigt på morgonen. Kallt gryningsljus hade nyligen börjat sippra in genom fönstret ovanför mitt huvud.
Jag grät. Så tröstlöst som bara en hjärtekrossad tonåring kan göra.
För ingen förstod. Det fanns ingen som förstod att jag höll på att slitas itu, eller varför.
Ingen visste att jag inte hade någonting. Inget som betydde någonting. Förutom hästarna.
Mina föräldrar envisades med att jag skulle övertyga dem om hur hästintresserad jag var, och hur mycket jag visste om dess skötsel, innan det var tal om en egen.
De ville se att jag förstod innebörden av att ta ansvar för ett så stort och krävande djur. Att jag inte bara såg hästen som ett tävlingsredskap.
Det gjorde jag inte. Jag hade ännu mest startat klubbtävlingar, och tyckte förvisso att det var kul, men det var långt ifrån de bilderna som ständigt dök upp i mina drömmar.
En islandshäst skulle det vara. Den veckan i alla fall.
En svart och ullig, med massor man. Ett sött litet sto, som jag kunde barbackaskritta i skogen med under kommande höst. Hon skulle ha en sammetslen nos, som jag kunde pussa på varje dag. Jag visste inte riktigt vilken som skulle bli hennes egen färg, men jag övervägde rött, för att kunna köpa det där fina täcket som jag tittat ut i den slitna Hööks-katalogen som låg på golvet.
Det var en hopplös dröm, för mina föräldrar var så envisa och skulle aldrig någonsin ge med sig. Det var det jag hade insett den där kvällen. Det var därför tårarna sprutade.
 
 
 
I slutet av samma sommar hämtade vi hem min första egna häst. Mamma och pappa hade smitt hemliga planer bakom min rygg, och listigt skickat iväg mig på ett ridläger där de beordrat instruktörerna att spionera på mig för att se om jag var redo för den där alldeles egna hästen.
Jag klarade provet.
Efter det gick åren fort, och inte direkt problemfritt. Jag väcktes ganska abrupt ur ponnydrömmen, och introducerades för en värld kantad av prisrosetter. Islandshästar var inte min grej i alla fall, och inte heller westernridning. Jag återvände till mina gamla, trygga domäner där man kunde välja på dressyr, hoppning eller fälttävlan. Jag valde dressyr. Och sedan hoppning. Och sedan dressyr igen, och sedan tillbaka till hoppingen. Och sedan höll jag på med fälttävlan ett tag. Sedan tog jag ett djupt andetag och funderade över vart min passion egentligen låg. Jag behövde inte ta mig längre än till närmaste oxer för att ta reda på det.
 
Nu hade tävlingsmänniskan i mig vuxit sig stark. Jag älskade hästlivet, men snacket i stallgången handlade inte längre om vilken häst som bockat mest på uteritten, eller vilken som hade finast flätor i manen, utan det handlade om resultat. Om de som hade anmärkningsvärda sådana, och hur man själv skulle få det.
Det handlade om Dyóns nya träns, om stigbyglar från Sprenger och stallets nya stjärnhäst från Tyskland.
 
Jag valde så småningom studier framför att satsa mot svår hoppning. Och efter ett par år på universitetet blev jag mystiskt sjuk.
 
Jag var sjuk länge, och svävade mellan hopp och förtvivlan. Jag längtade efter ett friskt liv. Ett liv med stimulans och valmöjligheter. Jag längtade efter ett liv i sadeln. Tillbaka på banorna skulle jag göra revansch. Köpa den där perfekta hästen, med stam och meriter, som kunde hoppa hus.
Men ju längre jag var sjuk, ju mer plats tog ponnyflickan i mig.
Till slut insåg jag att hur mycket jag än älskar att flyga över höga hinder på tävlingsbanorna, så är det inte det som utgör essensen av min längtan. Hur mycket jag än saknar alla tuffa träningspass, så finns det en saknad i mig som är djupare än så.
Saknaden efter en varm mule att pussa, och en barbacka skrittur på hösten.
 
Och så var cirkeln sluten. Jag är återigen tillbaka i mitt flickrum den där sommarnatten. Samma längtan. Samma hopplöshet.
 
Jag hoppas på samma mirakel.
 
 
 

Göromål

Hej på er!
 
Ni tittar visst in här trots att uppdateringen inte är vad jag önskar att den vore. Det är kul att se!
 
Det är ju en ganska tuff period just nu. Jag går liksom fram och tillbaka mellan att försöka fatta att det jag trodde skulle bli mitt liv är över, och att klamra mig fast vid hoppet om en krokig, diffus och svår väg, som är den enda som finns kvar just nu.
 
I lördags skrev jag inte högskoleprovet. Det kändes dumt. Som att skolka från en tenta. Men jag mådde för dåligt, och jag behöver ändå inte resultatet. Kanske aldrig någonsin.
 
Missade också en föreläsning i stallet om hästens utfodring. Säkert till större del sånt som jag hört innan, men det hade ändå varit väldigt kul att höra det igen. Och det hade varit kul att komma utanför dörren lite. Jag blir ju typ lyrisk av att åka och handla mat nu för tiden. Men på sätt och vis finns det en charm i att se det som förut var vardagens nödvändigheter, som stora äventyr.
 
Stormen har dragit in över Sverige, har jag hört i alla fall. Jag har suttit inne och lyssnat på hur regnet smattrat mot taket. Det måste nog vara ett av de mysigaste ljuden som finns.
Jag gjorde också en liten utflykt utomhus. En strapatsrik resa som gick ut på att ta sig alla metrar fram och tillbaka till brevlådan i ett stycke. Jag överlevde kanske inte med hälsan i behåll, men det fanns ju inte så mycket att behålla heller.
Utomhus var det blött. Himlen var regngrå och löven låg klistrade mot marken.
Vad jag ville ge mig ut i skogen! Helst naken, för att få känna det kalla regnet mot så mycket av min hud som möjligt. Vara nära naturen liksom.
Men eftersom det inte är särskilt passande, och det dessutom är rätt kallt, så föreställer jag mig att jag nog ändå hade valt att ha någon sorts kläder på mig...
 
Eftermiddagen har tillbringats i soffan. Med en burk jordgubbscheesecakeglass, en stor filt och tårarna sprutande till "Spirit - Hästen från vildmarken".
Just nu är man inte stor på jorden.
 
 

  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0