Att skriva en bok

Jag har alltid älskat böcker. När jag var yngre läste jag i perioder ungefär fem böcker i veckan. En bok om dagen vissa dagar.
Jag har också alltid skrivit. Från att jag var liten och skrev mina första böcker, som bestod av tre A4-sidor med två meningar på varje och påfallande ofta handlade om dinosaurier och deras äventyr, till att jag började skriva långa och invecklade fanfictions i tonåren.
 
I säkert tio år, om inte mer, har jag haft fragment till en historia i huvudet. Karaktärer har långsamt växt fram, intriger och idéer har smygit sig på. Jag har alltid tänkt att jag någon gång skulle skriva den boken.
För ett par år sedan började jag, och nu är jag nästan färdig med vad som skulle visa sig bli den första delen av tre.
Det är bara en tidsfråga innan jag har skrivit min första riktiga bok.
 
Just nu har jag lite skrivkramp, för jag har svårt att formulera ett litet skitstycke på några hundra ord, så jag bloggar istället medan teet kokar. När det är färdigt ska jag krama ur något ur hjärnan.
 
En bok är lång, kan jag meddela. Just nu har jag skrivit en bit över 40.000 ord, och är nästan framme vid bokens klimax, det stora slutdramat. 40.000 ord är väldigt mycket mer att skriva än att läsa, kan jag också meddela!
 
Det handlar också om research. Om pussel, intriger och logik. Om karaktärer som fullkomligt spårar ur och inte alls gör som jag tänkt mig.
När jag nyligen börjat skriva kraschade min dåvarande dator, och jag hade inte hunnit göra backup på de sista 3-4000 orden så de fick jag skriva om. Det resulterade i att en karaktär helt bytte personlighet från vänlig och ridderlig till manipulativ och empatistörd. Så klart blev version två så otroligt mycket bättre och den förändringen var på sätt och vis nyckeln till hela resten av ploten.
 
Jag har tillbringat många timmar med att, mitt i natten och med ett ganska besvärligt illamående, försöka hitta fakta om och bilder på diverse ganska motbjudande sjukdomssymtom.
Jag har suttit på dyiga stränder och funderat på hur jag ska beskriva lukten av en sjö. Jag har terroriserat mina bollplank med knutor i ploten och huruvida en karaktär skulle reagera just så på just detta. Jag har begravt mig i sägen efter sägen och brottats med mitt samvete när jag med en författares frihet har friserat dem.
 
Att skriva en bok är inte som att skriva en uppsats. Att skriva en bok gör man med hjärtat. Det handlar om att brinna för sin plot, om att hela tiden ha en liten del av hjärnan som jobbar med den, även om man inte har öppnat upp dokumentet på flera månader.
Jag vill alltid skriva böcker. Jag vill alltid leva med en fot i ett bokprojekt.
Inte som yrke. Inte för berömmelse eller pengar.
Utan just för att helt out of the blue plötsligt utbrista: "Exakt en sån där halsduk har min huvudkaraktär också!"
 
Bilder från Pinterest
 
 

Hej hösten!

Nu har det verkligen börjat bli höst på riktigt. Det går inte att låta bli att ta små minipromenader i villakvarteret emellanåt. Jag tycker att det är så himla mysigt att gå runt i skymningen och se hur det lyser varmt ur alla fönster.
 
När man försöker ta en höstig selfie men bara lyckas få till "suddig seriemördare".
 

Jag har mått rätt bra faktiskt i ett par dagar. Har gått omkring och varit oförskämt lycklig över det, men säg den lycka som varar?
Idag är det mycket sämre igen. Förmodligen har jag överansträngt mig en hel del i veckan och det får jag betala för nu.
Men det är ju bara att uthärda. Ingen vits att hänga läpp för det.
Jag ska mysa ner mig i soffan ikväll och kolla på töntiga-romantiska-komedier-utan-djup och försöka få ett par tusen ord på pränt i boken.
 
Det är så lyxigt att ha så där lite extra verkliga drömmar ibland på nätterna, för stämningen i dem brukar ofta hänga med hela dagen. I natt drömde jag något om en stor släktträff med bland annat min familj och familjen Weasley (från Harry Potter) som hölls ute vid min gamla sommarstuga.
Jag var mest en betraktare (det mest dramatiska som hände mig var att min pappa blev sur för att surgröten smakade surt (?)), men det pågick en hel del intressanta intriger runt mig.
När jag vaknade var jag plötsligt i total bok-mood igen. Tack hjärnan!
 

Att ränna i skogen

Förvisso får jag inte ränna omkring i skogen, men det händer att jag smyger ut och gör det ändå, som jag gjorde här om dagen.
Jag hade nämligen köpt nya skor som självklart var tvungna att testas.
 
 
Jag var tvungen att välja en väldigt kort tur precis i skogsbrynet och det ledde till en hel del tjurande över att inte få fara iväg längs en okänd, spännande stig och upptäcka vart den ledde.
 
 
Av erfarenhet vet jag att sådana impulser brukar leda till att jag är borta i flera timmar och går vilse minst tre gånger, vilket är roligt och helt okej när man är frisk men inte när man är skröplig som jag.
Så jag tog den tråkiga, säkra, korta vägen hemåt istället.
 
 
Efter cirka tre sekunders tjurighet blev jag glad igen. Här fanns ju nämligen både svampar och bra skyltar. Och fin utsikt.
 
Utsikten gjorde sig inte riktigt på någon bild, men den är hur härlig som helst.
 
Sedan skuttade jag (bildligt talat) vidare tills jag kom till platta-stenen.
 
 
Detta är uppenbarligen ett gammalt altare för förhistoriska blot. Här har många mörka och mustiga ritualer skett för länge, länge sedan.
Fast det är ju förstås bara i min fantasi.
I verkligheten är det säkert bara en tråkig gammal sten.
 
Efter platta-stenen var skogsturen i stort sett slut, för då fick jag asfalt under fötterna.
 
 
 
Här hoppas jag få genomlida många svettiga träningspass i framtiden om jag blir bättre!

  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0