Att växa upp

Det är så himla märkligt det här med tid, och att bli vuxen.
 
Det är valborg (när jag skriver det här i alla fall) och min lillebrorsa ska ut och slira på stan har jag hört.
Det budskapet fick mig att inse:
 
1: Man förväntas vara ute och slira på stan på valborg om man tillhör en yngre upplaga.
 
2: Jag känner inte för att slira på stan ikväll.
 
3: Jag tillhör inte längre en yngre upplaga.

Nu måste man ju inte tycka att det är kul att supa sig drängfull varje helg bara för att man är i den åldern, men just den sysselsättningen var något som jag höll på med ganska frekvent för några år sedan, och då älskade jag det och skulle minsann aldrig bli vuxen (som en tonårsversion av Peter Pan).
 
Jag har egentligen aldrig velat bli vuxen. Jag ville vara ungdom. Jag har aldrig haft bråttom att växa upp heller, utan har väl tänkt att det får ta sin tid och komma när det kommer. Att så länge jag har ett liv jag trivs med och är lycklig så känner jag inte för att bry mig om samhällets förväntningar på hur man ska vara i en viss ålder och så vidare.
 
När jag förde det resonemanget fanns det dock en sak jag förbisåg, nämligen att de flesta växer upp, och att det i de flesta fall liksom inte är en medveten handling eller ett beslut, utan att det beror på andra saker.
Nu sitter jag här, och efter 25 år i livet så inser jag att jag  - vare sig jag vill eller inte - känner mig vuxen. Jag skiljer på mig själv och tonåringar/ungdomar, vi tillhör liksom inte samma kategori längre. Jag har andra önskningar och drömmar. Jag har börjat fantisera om familjeliv, om att stadga mig och bygga en grund.
Jag är mogen, och jag tar förnuftiga beslut.
 
Och ändlösa nätter på stan med drama, fylla och för lite kläder lockar inte längre när jag istället kan laga en riktigt smarrig middag, ställa några goda öl på kylning, bjuda mina allra bästa vänner, tända ett par fotogenlampor och sitta under bar sommarhimmel och prata bort natten.
 
Så hejdå kära ungdomstid. Jag hade så roligt och jag fick så många historier att berätta, nya vänner att bjuda på middag och internskämt att dela med dem.
Men det är dags att gå vidare nu, för livet är ett smörgåsbord, och det finns så mycket mer att ta för sig av!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0