Varför inte Norrland?

Jag har alltid drömt om det. Jag har alltid varit dragen norrut, till de djupaste skogarna, kallaste vintrarna och mest spektakulära norrskenen.
 
För inte så länge sedan hade jag bestämt mig för att göra verklighet av den drömmen, men nu vet jag att det inte kommer bli så, och det är helt okej.
Det som hände mig är samma som hänt så många andra, jag träffade en kille.
En kille som är inbiten smålänning, och jag insåg ganska snabbt att om jag ville vara med honom så var Norrland ute ur bilden.
Först var jag nykär, och när man är det så är det ju liksom inte så mycket annat som spelar någon roll.
Men under tiden som jag sprang omkring på mina moln hände något. En sorts lättnad.
 
Jag har varit påväg här ifrån så länge, men en dag så var jag inte det längre. Jag satt still, även i mina tankar och drömmar, och när jag gjorde det så började en sorts rötter växa. Rötter som hängt förtvinade, ihoppackade och redo att flytta på sig under många år.
Nu har de trevat sig ner i den småländska jorden och fått fäste. Jag börjar inse värdet av att stanna här där jag har mitt arv sedan generationer (nåja, en del arv har jag också i den danska myllan, men det är mer i teorin).
Jag har börjat söka mig bakåt, till mina förfäder som tappert bröt den steniga marken. Jag har börjat söka mig utåt, till den kultur som finns just här, och som definierar hela trakten. Jag har börjat söka mig inåt, och insett att jag är ett barn av de mörka småländska skogarna, kanske till och med mer än vidderna i norr.
 
Jag kommer alltid vilja till Norrland. Jag kommer få åka till Norrland. Men jag tänker finna mig en plats här där jag kan slå mig till ro. En plats jag kan kalla mitt hem för lång tid framöver, kanske resten av mitt liv. En plats nära både den familj jag har i livet, och de många generationer som har trampat samma mark som jag ska få att blomstra.
Jag ska blomstra. Rötterna växer nu.
 
 

Vitt, vitt, vitt

Hej på er!
 
Jo, det är en sak som jag känner att vi måste prata om.
 
Det här med vitt - och framför allt vita kök.
Har läst om det och hört det så många gånger, att man väljer ett vitt kök för att man då av någon anledning inte kommer tröttna på det.
I huset tänker vi måla köket grönt. Luckor, stommar och hela kalaset grönt. Blandgrön heter nyansen och det är linoljefärg så klart.
Som en konsekvens av detta har vi fått höra att vi istället borde måla det vitt eftersom vi kommer tröttna annars.
För det första - om vi skulle tröttna så är det ju inte direkt raketforskning att hugga tag i en pensel och måla om.
 
För det andra, varför skulle det på något sätt vara svårare att tröttna på ett vitt kök? Eller vitt över huvud taget?
Jag har bott i tre lägenheter med vita kök och faktiskt så tröttnade jag på det vita ganska fort i allihop.
Jag upplever vitt som kallt och kalt, omysigt och sterilt. I alla fall om det förekommer på så stora ytor.
Nu har jag ett grått kök och det trivs jag mycket bättre med. Grå är också en neutral färg, men den passar mig mycket bättre. Sedan är ju jag förvisso en sådan där konstig människa som överlag gillar murrigt och mysigt.
 
Vitt kök som jag tröttnade på.
 
Med bakgrund av detta kan man ju tycka att det är lite märkligt att jag valde till stor del vita tapeter med vitt mönster i min lägenhet, och i efterhand kan även jag tycka att det var märkligt.
Då tänkte jag nog som så att lägenheten i fråga bara har fönster åt öster och dessutom rätt in i en skogsklädd kulle, så det är en rätt mörk lägenhet och därför ville jag ljusa upp.
Jag tycker om mina vita väggar ändå. De gör sig rätt bra här i den lilla grottan som är mitt hem.
Men skulle jag tapetsera idag skulle jag nog välja annorlunda.
Man blir ju klokare med åldern sägs det, och dessutom hittar man sig själv mer.
Och jag kan ju säga som så, att de kommande åren blir det nog många val av färger och tapeter hit och dit, och jag skulle bli väldigt förvånad om något av de valen mynnar ut i vitt.
 
 
P.S. Ja, jag har full förståelse för att andra gillar vitt och "ljust och fräscht". Rent objektivt kan jag tycka att det är fint, men det är helt enkelt inte min grej.

Januarivardag

Hej gänget!
Här sitter jag och prokrastinerar faktiskt inte för en gångs skull.
 
 
 
Det har blivit vinter i min lilla stad, och julpyntet hänger där det hänger tills nästa vecka, så det är rimligt mysigt här hemma.
 
 
Jag såsar omkring i myskläder, lyssnar på Enya och får nostalgiska känslor, pysslar och plockar, funderar och tänker och försöker kväva en stor hög med frustration.
Ända sedan i november har det varit turer hit och dit, många diskussioner och beslut som tagits och sedan ändrats på. Flera gånger har man trott att cirkusen var över, men så har något nytt inträffat som kört igång det hela igen.
Det handlar om framtiden. Jag och Alex vet tre saker - vi vill att framtiden ska vara tillsammans, vi vill att den ska äga rum ute på landet och vi vill ha den helst igår.
Det handlar om hur vi ska ta oss dit smidigast, snabbast och mest ekonomiskt.
Här om dagen gjordes en kalkyl, och nya faktorer i sammanhanget kom fram (över en portion trettondags-lutfisk) som förändrade förutsättningarna lite igen.
 
 
Läget vi är i nu innebär en väntan som inte ens har en daterad sluttid. Det innebär att ha is i magen, och det är något jag är fruktansvärt dålig på. Helt kass faktiskt. Min is smälter.
 
Det ska bli SÅ spännande att se var vi är om ett år. Tur att det finns roliga saker att se fram emot på vägen ändå. Kanske kommer det göra väntan lite lättare!

  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0