På väg

Hey everybody!
 
Sitter hemma, Gör exakt ingenting.
Det är lite omväxling mot föregående dagar då allt liksom har gått i ett.
Det verkar just nu som att spännande tider är på väg, spännande och utmanande, och en hel del måste fixas, beslutas och övervägas. Jag hoppas att saker går i lås, jag håller verkligen tummarna, i så fall kan jag snart klargöra saker och ting här. Åh vad skönt det hade varit. Jag vill blogga nämligen och har mycket material men måste hålla på hemligheterna ett tag till.
 
Det är svårt att passa in min nödvändiga vila i all iver, men jag gör mitt bästa så idag blir en totalt lugn dag.
I morgon ska vi kalasa för Alex bror som fyllt år, men innan det ska jag till vårdcentralen för att få en spruta.
Det är inte så allvarligt som man skulle kunna tro.
 
Jag har enligt specialistmottagningen jag var på i januari starkt misstänkt ME/CFS (får troligtvis diagnos vid återbesöket i mars) och många med den sjukdomen mår bättre av högdoserade injektioner med vitamin B12, så det ska jag få testa nu. Två gånger i veckan till att börja med.
Är faktiskt inte så nervös, och det är rätt fantastiskt med tanke på att jag var så in i norden spruträdd innan jag blev sjuk. Men tja, som jag sagt innan har jag blivit stucken tills jag blev hålig som en schweizerost under utredningsprocessen och det har nog botat mig ganska bra. Jag hoppas att jag på sikt kommer få ta injektionerna själv, eller kanske med hjälp hemma så jag slipper springa på vårdcentralen i tid och otid. Om det nu hjälper, och det vet vi inte än.
 
Jag skrev mycket mer om min sjukdom och utredningen innan, och det är ganska skönt att inte göra det nu, eller, anledningen till att jag inte skriver så mycket om det är ju att jag inte tänker så mycket på det som jag gjorde i början. Jag har lärt mig leva med det så gott det går tills vidare och nu har jag andra saker i mitt liv som kräver mer fokus. Min framtid står och faller inte med min sjukdom. Jag ÄR inte min sjukdom längre, och så var det nog lite i början. Inte så konstigt kanske - det är ju en stor chock att gå från ambitiös högskolestudent till kroniskt sjuk på ett par månader.
Det är en lång, tuff och väldigt individuell process att gå igenom den sorg- och chockfas det faktiskt är, och jag tror att det är viktigt att man får göra det i sin egen takt, och att man får gå vidare och utvecklas när man själv är redo, och inte när någon annan säger att man är det.
Nu har jag fortfarande väldigt höga förhoppningar om att bli bättre och jag jobbar så klart för det, men jag har hittat en tillvaro som fungerar just nu, under de förutsättningar som råder, och det ger mig ett så himla uppskattat utrymme för resten av livet. Det tillåter livet att gå vidare på sitt eget sätt.
Det är nyttigt och stärkande för mig att se att det faktiskt går.
 
 : Daisy out of asphalt:

Kommentarer
Postat av: Anita

Hej!
Jag har haft långvarig brist på bl.a vitamin B12. Något som hjälpt mig väldigt mycket och som rättat till mina värden idag var när jag hittade denna blogg och började förstå hur allt hänger ihop, genom att ta del av både inlägg och böcker som rör ämnet vilket jag kan rekommendera att fler gör.
Här är en länk dit: http://gluten-celiaki.blogspot.se

Mvh Anita

2016-07-05 @ 12:31:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0