Släpp pattarna fria!

Det har varit ett händelserikt år på många sätt, bland annat har jag kommit en bra bit i min personliga utveckling, och det tänkte jag prata om nu.
 
Många saker har jag börjat med och slutat med sedan i höstas. En sak i taget, ett argument åt gången, men sammanställt så blir det ganska markant.
 
I augusti förra året slutade jag med p-piller efter att ha ätit det nästan konstant sedan jag var 15. Cirka tio år av hormoner alltså. Nej - jag har inga planer på att bli gravid än på ett tag, och det förhindras på andra sätt. Sedan dess har jag liksom vaknat till liv igen och blivit mycket mer mig själv. Det är en tydlig och starkt positiv förändring och jag är väldigt nöjd med att slippa alla typer av icke-kroppsliga hormoner.
 
Min rakhyvel går inte alls lika varm längre, och jag har börjat fundera på varför den ens gjorde det en gång i tiden.
 
Oftare och oftare går jag runt osminkad, och det är så skönt. Jag sparar massor av tid på morgonen - och slipper kladd på kvällen när skiten ska väck igen. Jag har ingen skyldighet att gå runt och vara vacker hela tiden, och dessutom så är det knappast mascarans vara eller icke vara som avgör huruvida jag är det.
 
Nu har sommaren och värmen kommit igen (i alla fall någon dag då och då) och sedan ett tag tillbaka ligger mina BHar bortglömda och dammiga i en låda de flesta dagar. Mina pattar är av en någorlunda blygsam storlek och sitter där de sitter utan att fara och flyga särskilt mycket, och varför ska jag trycka in dem i en obekväm klädattiralj då? För att forma om dem till en mer diskret/uppseendeväckande och eventuellt mer estetiskt tilltalande form? Nädu. Inte när det är så mycket bekvämare att gå utan.
 
Det bästa av allt är att om jag någon dag skulle vilja raka bort vartenda hårstrå på kroppen, ta på mig den stelaste BHn jag kan hitta och sminka mig med en halv skönhetssalong så gör det exakt ingenting, för det är också ok, och det kommer också att hända ibland. (Nåja, några hårstrån får nog vara kvar.)
Skillnaden är att jag numera väljer, och det gör jag med mig själv som utgångspunkt. Vad jag vill och vad jag känner mig bekväm med.
Det, mina vänner, det är frihet!
 
 

Frihet

Har suttit och läst lite gamla blogginlägg nu för att jag ska kunna göra en midsommartillbakablick senare nästa vecka, och en hel del tankar har slagit mig om min sjukdom, och hur mitt tankesätt har utvecklats.
 
När jag startade den här bloggen, i mars 2013, var jag precis nysjuk och alla mina dagar upptogs av ett lidande kan man säga. Jag hade ingen tolerans, ingen vana, och alla mina tankar kretsade om att bli frisk.
 
Sedan dess har jag glidit in i en visshet om att min sjukdom är allvarlig, och inget som man egentligen blir frisk ifrån utan extraordinära åtgärder. Jag har vant mig vid mitt tillstånd, lärt mig hantera det och skapat nya ramar.
 
Men det har hela tiden varit ett pendlande mellan perioder då jag för tillfället "gett upp" och perioder då jag kämpat mig blå för att med hjälp av olika nya revolutionerande metoder återvinna min hälsa.
 
Utmärkande för hela sjukdomstiden är att jag har haft den benhårda åsikten att mitt liv stått på paus, att jag förlorat värdefull tid, och att jag skulle vara tvungen att bli frisk för att livet skulle kunna fortsätta. Att jag befunnit mig i något sorts tidsmässigt ingenmansland - ett vakuum där jag bara gått omkring och existerat utan att komma framåt.
 
"Bara jag blir frisk, DÅ ska livet börja igen! Då ska jag ta igen all förlorad tid och gasa för fullt mot mina drömmar!"
 
Men något har hänt. Långsamt och omärkligt.
I slutet av sommaren 2014 flyttade jag till en ny lägenhet. En liten och lagom, som var anpassad till min situation. Jag blev till slut mentalt redo att prova på arbetsträning några dagar i veckan. Jag skrev en bok. Och någonstans där började det rulla på. En bok blev snabbt två. Jag fick nya kompisar och hittade tillbaka till mitt sociala liv. Gav mig ut på aktiviteter som jag bara kunnat drömma om ett år tidigare. Jag träffade en helt fantastisk man som jag klickade med på precis alla plan och efter några månader blev han min och jag blev hans. Jag vågade åka på resan norrut som jag lovat att göra så länge. Jag vågade cykla till jobbet.
Visst har det gått åt skogen många gånger. Jag har överskattat min förmåga, eller ignorerat mitt förnuft, och kraschat på rent ohyggliga sätt gång på gång. Jag har sjukanmält mig. Jag har legat i sängen och knappt kunnat resa mig och ångrat bittert att jag någonsin tänkte tanken på att göra något så dumt som det som fick mig dit. Och sedan har jag blivit bättre och gjort den dumma saken igen.
Jag har lärt mig mina läxor. Insett att jag trots allt fortfarande är lika sjuk, och att det finns gränser som är lika fasta som en tegelmur.
 
Men jag har ett liv. jag har tryckt på "play" igen. Jag har drömmar som är realistiska med tanke på mina nuvarande förutsättningar, och inte utifrån någon sorts frisk fantasibild. Jag vet inte om jag någonsin kommer må som friska människor igen, och jag tänker inte stå här och se livet rinna ur mina händer bara av bitter envishet, feghet och sorg.
Jag tänker leva. Jag lever och jag är lycklig.
Äntligen tycker jag att jag har ett bra liv! Äntligen kan jag sträva framåt igen!
Visst har jag saker som inte är fulländade (exempelvis kronisk, allvarlig sjukdom) men vem har inte det?
 
Någon gång kanske någon av mina revolutionerande hälsometoder fungerar (för de tänker jag fortsätta utforska sådär vid sidan om), eller så kanske forskningen hinner ikapp verkligheten (typ den där sjukt lovande norska studien som pågår nu). Någon gång kanske jag faktiskt blir bättre.
Men jag varken hinner, vill eller orkar vänta på det längre.
 
Nysjuk i januari 2013

Mirakel

Jag kan nog ha varit 13 år. Det var sommar, och det var tidigt på morgonen. Kallt gryningsljus hade nyligen börjat sippra in genom fönstret ovanför mitt huvud.
Jag grät. Så tröstlöst som bara en hjärtekrossad tonåring kan göra.
För ingen förstod. Det fanns ingen som förstod att jag höll på att slitas itu, eller varför.
Ingen visste att jag inte hade någonting. Inget som betydde någonting. Förutom hästarna.
Mina föräldrar envisades med att jag skulle övertyga dem om hur hästintresserad jag var, och hur mycket jag visste om dess skötsel, innan det var tal om en egen.
De ville se att jag förstod innebörden av att ta ansvar för ett så stort och krävande djur. Att jag inte bara såg hästen som ett tävlingsredskap.
Det gjorde jag inte. Jag hade ännu mest startat klubbtävlingar, och tyckte förvisso att det var kul, men det var långt ifrån de bilderna som ständigt dök upp i mina drömmar.
En islandshäst skulle det vara. Den veckan i alla fall.
En svart och ullig, med massor man. Ett sött litet sto, som jag kunde barbackaskritta i skogen med under kommande höst. Hon skulle ha en sammetslen nos, som jag kunde pussa på varje dag. Jag visste inte riktigt vilken som skulle bli hennes egen färg, men jag övervägde rött, för att kunna köpa det där fina täcket som jag tittat ut i den slitna Hööks-katalogen som låg på golvet.
Det var en hopplös dröm, för mina föräldrar var så envisa och skulle aldrig någonsin ge med sig. Det var det jag hade insett den där kvällen. Det var därför tårarna sprutade.
 
 
 
I slutet av samma sommar hämtade vi hem min första egna häst. Mamma och pappa hade smitt hemliga planer bakom min rygg, och listigt skickat iväg mig på ett ridläger där de beordrat instruktörerna att spionera på mig för att se om jag var redo för den där alldeles egna hästen.
Jag klarade provet.
Efter det gick åren fort, och inte direkt problemfritt. Jag väcktes ganska abrupt ur ponnydrömmen, och introducerades för en värld kantad av prisrosetter. Islandshästar var inte min grej i alla fall, och inte heller westernridning. Jag återvände till mina gamla, trygga domäner där man kunde välja på dressyr, hoppning eller fälttävlan. Jag valde dressyr. Och sedan hoppning. Och sedan dressyr igen, och sedan tillbaka till hoppingen. Och sedan höll jag på med fälttävlan ett tag. Sedan tog jag ett djupt andetag och funderade över vart min passion egentligen låg. Jag behövde inte ta mig längre än till närmaste oxer för att ta reda på det.
 
Nu hade tävlingsmänniskan i mig vuxit sig stark. Jag älskade hästlivet, men snacket i stallgången handlade inte längre om vilken häst som bockat mest på uteritten, eller vilken som hade finast flätor i manen, utan det handlade om resultat. Om de som hade anmärkningsvärda sådana, och hur man själv skulle få det.
Det handlade om Dyóns nya träns, om stigbyglar från Sprenger och stallets nya stjärnhäst från Tyskland.
 
Jag valde så småningom studier framför att satsa mot svår hoppning. Och efter ett par år på universitetet blev jag mystiskt sjuk.
 
Jag var sjuk länge, och svävade mellan hopp och förtvivlan. Jag längtade efter ett friskt liv. Ett liv med stimulans och valmöjligheter. Jag längtade efter ett liv i sadeln. Tillbaka på banorna skulle jag göra revansch. Köpa den där perfekta hästen, med stam och meriter, som kunde hoppa hus.
Men ju längre jag var sjuk, ju mer plats tog ponnyflickan i mig.
Till slut insåg jag att hur mycket jag än älskar att flyga över höga hinder på tävlingsbanorna, så är det inte det som utgör essensen av min längtan. Hur mycket jag än saknar alla tuffa träningspass, så finns det en saknad i mig som är djupare än så.
Saknaden efter en varm mule att pussa, och en barbacka skrittur på hösten.
 
Och så var cirkeln sluten. Jag är återigen tillbaka i mitt flickrum den där sommarnatten. Samma längtan. Samma hopplöshet.
 
Jag hoppas på samma mirakel.
 
 
 

Tidigare inlägg
  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0