Nyår 2013/2014

Nyår alltså.
Jag vaknade, mådde piss (crashen efter julafton), men blev arg och gav mig fasen på att åka ändå.
En dusch och lite adrenalin i blodet senare kändes det marginellt bättre.
 
Jag fixade mig i ordning, grävde fram en godtagbar klänning ur gömmorna och väntade in skjutsen.
 
 
(Förlåt för dåliga foton och pisskvalité, men jag hade bråttom, och ni hade ju blivit argare om jag inte postat egopics överhuvudtaget vavava?)
 

När jag kom frambjöds det på snittar, välkomstdrink och "Grevinnan och Betjänten" på TV.
 
En brasa var tänd i biblioteket.
 
Snart fick vi sätta oss till bords.
 
Till förrätt fick vi vitlöksgratinerade sniglar.
 
Till huvudrätt serverades Calvadosflamberad fläskfilé med grönpepparsås och ugnsrostade grönsaker.
 
Och saffransmousse till dessert.
Min var så klart LCHF-edition.
 
Vi pratade bort många timmar, och innan vi visste ordet av så var klockan nästan tolv, och det var dags att korka upp champagnen och skåla in det nya året.
En del fyrverkerier och irish coffee senare var det dags för mig att ta taxin hem till sängen.
Sedan var jag bakfull i minst två veckor. Skål.
 
Det var ett lugnt men väldigt trevligt nyår med mycket god mat, och intressanta diskussioner med släktingar man inte träffat på länge.
Men sjukdomen tyckte inte om den intensiva julveckan. Om det är lika dant nästa år så får jag nog lura på en bättre lösning!
 

Tankar om 2013

2013 alltså. Oj vilket år.
Så mycket har tagits ifrån mig, men jag har faktiskt fått en hel del tillbaka.
 
Vid slutet av 2012 var jag en ambitiös ingenjörsstudent. Jag levde livet antingen i högt tempo, eller i viloläge i soffan.
Det var matteplugg, kemistudier, sena labbar och kniviga tentor.
Det var pendling åtta mil om dagen, och drömmar om en framtid inom miljöskyddsbranschen. Det var timmar på hästryggen och promenader i skogen.
Framtiden var guldet, och nuet hade sin charm, men det handlade ändå om att få tiden att gå på ett trevligt sätt.
Jag längtade till min examen 2,5 år senare, för DÅ skulle jag minsann uppfylla mina drömmar.
 
Sedan blev jag sjuk och all framtid togs ifrån mig. Det förstod jag så klart inte då.
 
Att något var fel i min kropp hade jag misstänkt länge, men jag trodde inte att det var något allvarligt. Jag hade haft mina krämpor. Magkatarr som vägrade försvinna, en märklig ryggvärk som jag haft i ett par år, men aldrig tidigare, knän och höfter som skrek av smärta om nätterna, märkliga "sjukdomsattacker" som hade slagit till ett par gånger med illamående, kallsvettning, skakningar, krypningar och stark sjukdomskänsla i några timmar, känselbortfall i en tå, små hallucinationer i ögonvrån, ett korttidsminne som blev sämre och sämre.
Att jag inte längre kunde lösa tredjegradsekvationer i huvudet trodde jag berodde på brist på träning.
Men för det mesta var ju allt som vanligt. Och jag har aldrig varit typen som sprungit till läkare i tid och otid. Onödigt, tyckte jag då. Jag var dessutom ganska rädd för att de skulle börja sticka nålar i mig (ack ja, vilka tider).
 
Men runt julen 2012 brakade jag ihop på allvar. Alla symtom blev intensiva, och fanns där hela tiden i en enda symfoni av sjukdom. Jag drogs med en ständig känsla av att ha en mer eller mindre allvarlig influensa, och då och då även en ganska präktig bakfylla. Värsta sortens dessutom, som om jag hällt i min en bag-in-box med billigt rödvin dagen innan.
 
I början fanns det dagar då jag nästan var normal. Det var då jag tränade, och gick i skolan ibland.
I slutet av januari blev jag så sjuk att vi blev oroliga på allvar, och det var då vi sökte läkare första gången.
Blodproven visade på närings- och vätskebrist (för jag fick knappt i mig något), men var i övrigt ett under av perfektion. Likaså mitt EKG, som talade om att jag hade ett hjärta som en 12-åring.
Jag ordinerades vila.
Jag vilade. Jag åkte till skolan när jag blev bättre. jag kraschade igen. Detta upprepades ett antal gånger. Sedan blev jag hemma. Jag kapitulerade.
Alla trodde att jag var utbränd, och jag remitterades till psykiatrin. Jag införde nolltolerans mot stress.
Att återigen se sig besegrad av omständigheterna var riktigt hårt, och jag skämdes, trots att det inte var något jag kunde påverka. Året innan hade jag ju lagt mina fysikstudier på hyllan.
 
Jag hade hopp. jag skulle vila några veckor, sedan plugga försiktigt på distans, och sedan vara på benen igen lagom till sommaren.
 
Så blev det inte.
Jag vet inte riktigt när jag insåg att jag skulle bli liggande. När min psykiater förklarade för mig att jag inte var utbränd, och inte hade någon utmattningsdepression, visste jag nog redan att det var kroppen det var fel på.
Om stress påverkat mig så har det snarare bidragit till något redan existerande.
Jag hade haft som mål hela våren att kunna vara med på nationaldagsfirandet i stan. Det kunde jag inte, och det var ett riktigt nederlag.
 
Jag funderade väldigt mycket. Det var i den här perioden som hela mitt liv vändes upp och ner på allvar.
Ena stunden undersökte jag möjligheterna inom alternativmedicin. Andra sekunden plöjde jag läkarböcker och avhandlingar. Ofta trodde jag att jag hade cancer, och studerade variant efter variant. I övrigt drömde jag om en frisk framtid. Jag undrade vilken stad som skulle bli min nästa. Vilken utbildning jag skulle välja. Hetsigt och utan reflektion. Utan att verkligen känna efter. Jag ville bara fly. Ville vidare.
 
Två diagnoser var jag stensäker på. Två gånger under 2013 grusades mitt hopp.
Den första var Morbus Addison. Jag längtade så otroligt mycket efter ett samtal från min läkare där han oroligt skulle tala om för mig att mitt kortisolvärde var i botten.
Jag sket i att Addison är obotlig, och innebär ett liv med läkemedel. Jag ville bara ha svar. Även om obotlig cancer var svaret, så längtade jag efter det.
När beskedet från läkaren kom, var det i form av ett odramatiskt brev, och ett skolboksvärde på kortisolet. Jag grät i ett par dagar. Sedan gick jag vidare.
En dag stod jag och diskade. Jag mådde riktigt kasst, och fick anstränga mig för att stå upp, och röra på händerna. Då mindes jag hur en gammal klasskompis mått när hon hade borrelia. Jag läste mer om sjukdomen, och insåg att väldigt mycket stämde in på mig.
Vi tog prover för det.
 
Jag blev modigare. Jag var ute och gick ganska ofta.
Promenaderna var korta och tuffa, men de var min guldkant och mitt andningshål. Jag har alltid varit typen som inte finner någon högre frid än den som finns utomhus, i naturen. Jag har alltid älskat att gå. När jag var frisk kunde jag gå i dagar i sträck med ryggsäcken på ryggen. Först en billig sak som mamma köpte när jag var scout. Sedan min kära Haglöfs oxo.
Jag kunde inte gå mina favoritpromenader, och det är fortfarande en stor dröm, men varje syremolekyl var värdefull.
 
Jag vågade mig också ut på utflykt ibland. Första gången var tillfället fel, och jag överansträngde mig. Men jag var tvungen att testa igen, och tillslut lärde jag mig mina gränser.
 
I slutet av våren kom en tuff period. Sjukdomen drog i en ny växel (vilket den gör i perioder), samtidigt som jag mådde dåligt av massor andra skäl. Men det fanns lindring i sikte.
Under den här perioden började något hända.
I slutet av 2012 hade jag spenderat en stor del av tiden på hemnet. Jag drömde om ett litet torp i skogen. Om att leva nära naturen. Av naturen. 
I slutet av den våren började jag smyga mig in på hemnet igen.
Och då var det som att dra ur proppen ur ett badkar.
Åratal av gamla dammiga föreställningar och krav rann ur mig. Högar av stress och blinda mål.
Jag började hitta tillbaka till mig själv. De drömmar och den längtan som kom inifrån, från hjärtat, fick med ens större spelrum.
Jag insåg att jag prioriterat fel innan. Att det hade varit för många kompromisser.. Att jag hade nöjt mig i för många fall.
 
Jag kanske blev lite galen. Jag slängde ut större delen av min garderob. Jag dregglade över traktorer på blocket, lurade över försörjningsmöjligheter och funderade på om jag kunde klara mig med utedass.
Men jag njöt också. Jag visste att pendeln skulle svänga tillbaka förr eller senare. Att jag skulle hitta en balans.
Och så blev det under sommaren. Ett tag var jag ganska långt ifrån lantlivet i tankarna, men sedan återvände jag obevekligt. Lite mer realistiskt den gången, och jag insåg att det är där jag hör hemma. Ute i obygden.
Jag har nog alltid varit sådan, men påverkats för mycket av andras ideal.
Mitt paradis fanns trots allt inte på en het strand, en lägenhet i city, en svettig nattklubb eller en enorm galleria.
Mitt paradis finns där ute någonstans. Där man kan höra vinden i träden, känna doften av skogen, plocka en sallad från sin egen trädgård, bada naken i hemliga sjöar och gå barfota med trasiga jeans.
 
Det har varit så nyttigt för mig att inte vara så exponerad för yttre influenser. Att få reda på vad JAG vill.
Det har varit minst lika förkrossande att inse att jag är för sjuk för att förverkliga den drömmen.
 
Resten av året togs mycket av hjärnkapaciteten upp av att ta reda på vem jag är egentligen, under alla lager.
Sjukdomen har jag ständigt försökt diagnosticera och bota på alla möjliga sätt.
Men det var när provet på min ryggmärgsvätska inte visade borrelia, och jag hade slut på konkreta idéer, som jag började ge upp. Det var då som tanken på att bli frisk brjade kännas mer som en fantasi än en förhoppning.
 
Hösten har varit en resa mot acceptans. En sorts sorgebearbetning.
Från att ha hopp om att bota mig själv, till insikten om att min sjukdom med stor sannolikhet är av den kroniska sorten.
Jag mår likadant som för ett år sedan, men med tiden blir man härdad. Jag kan göra saker när jag är i betydligt sämre skick nu än jag kunde i våras. Jag har lättare att ignorera kroppens skrik.
Jag har glömt bort hur det känns att inte vara sjuk. När jag vaknar upp och känner att jag har en riktigt bra dag då mår jag som ni gör när ni stänger av väckarklockan och somnar om med ett stön.
När jag har mina dåliga dagar mår jag som ni gör när ni funderar på att åka in till akuten.
 
Om 2013 var ett insjuknande, en acceptans och en avklädning, så hoppas jag att 2014 blir en anpassning.
Att jag hittar en balans som skänker glädje i ett liv som är på mina villkor, så som de har blivit.
Och att de sorger jag har, och kommer att möta, inte blir för svåra att bära.
Jag hoppas på en diagnos, och jag är redo att ge mig på den som jag fruktat sedan i våras.
Jag hoppas på att flera viktiga saker går i lås, och jag är redo att börja jobba för dem så fort januarisolen börjar skina.
Jag tror och hoppas att 2014 blir ett bra år. I alla fall jämfört med 2013.
 
Jag har ingen aning om hur mitt liv ser ut om ett år. Vem jag kommer vara och vad jag kommer ha upplevt.
För första gången i mitt liv så har jag inte en aning.
Men det är ju också en sorts äventyr.
 
 

2013 del 5

 Sista delen!
 
Min sambo åkte iväg till Norge för att pröva jobblyckan, och jag dök in i en bubbla. Jag spelade X-box, åt skitmat och ville verkligen inte förflytta mig en centimeter utanför den.
Jag började nämligen tycka att min fantastiska rehabplan inte gav någon som helst effekt. Jag började förlora hoppet. Verkligheten började kännas för hemsk, så jag sket i den.
 
Jag fyllde år en av helgerna. Trots att jag mådde dåligt och gick på ren vilja, så lyckades jag ha två trevliga kalas och en mysig födelsedag.
Jag lyckades också fixa lite höstfint där hemma. 
 
 Och löven började bli gula.
 
 
 De mysiga kvällarna med levande ljus började bli fler och fler.
 
 Men för det mesta var jag i min bubbla, där jag inte brydde mig om vad jag åt, och kunde glömma bort verkligheten.
 
Det fanns små guldögonblick...
 
 Vi åkte på allahelgonamiddag hos min farbror. Han tände i brasan och bjöd på en fantastisk middag, och jag njöt om vanligt av att få komma ut ur huset.
 
 Det började bli novembergrått. Vilsamt, tyckte jag som alltid. Deprimerande tyckte alla andra.
 
Ibland åkte jag med mamma ut till stallet och klappade på hennes häst. Jag saknade hästlivet så fruktansvärt, men drömmen om att köpa häst igen började kännas ouppnåelig. 
 
 Som tröst köpte jag en hög hästtidningar som jag brukade läsa när jag var liten.
 
 Jag provade nya sorters godsaker, och kosten börjde bli bättre igen. Jag gick mer mot LCHF än stenålderskost, för jag ville plocka bort mer socker än vad stenålderskosten kräver.
 
 December stod för dörren, och jag experimenterade med LCHF-bakning. Vissa saker blev lyckade och vissa blev mindre lyckade.
 
 Efter drygt tre år med återkommande magkatarr, som kommit tätare och tätare, fick jag till slut nog och såg till att få en gastroskopi. Jag var skiträdd, men det hade jag inte behövt vara för de drogade ner mig så jag var helt väck. När jag nyktrat till var hela ingreppet som ett svart hål i mitt minne. Min mage såg fin ut, men jag hade ett litet magmunsbråck.
 
Det var dags att julpynta där hemma. Och det var med blod, svett och tårar. Trots att jag vid ett tillfälle satt och grät i en garderob för att jag var så slut, så blev det färdigt!
 
 Dagen efter var det första advent, och jag och sambon tog en lugn promenad genom stan innan vi fastnade på ett café där vi tog varsin caesarsallad.
På kvällen hade vi adventsmys.
 
 
Jag tog en promenad eller två i det vackra, nakna och kalla.
 
Sedan kom snön med besked. Vi blev lite halvt insnöade där ett tag. Tyvärr kom den inte för att stanna. 
 
 
Efter en december med ganska mycket sjukdom blev det julafton till slut. Jag klädde på mig fina kläder och ett leende, och for bort till mina föräldrar för ett väldigt lugnt med väldigt trevligt julfirande.
 
 
Mellandagarna tillbringade jag med att ta det lugnt hemma, proppa i mig så mycket julmat att jag inte skulle bli sugen igen förrän december 2014, och bara vara nöjd över att 2013 äntligen är över. Mellandagarna är så skönt kravlösa för mig. Aldrig har man så mycket rast från livet som då. Det handlar bara om att mentalt vila upp sig, och förbereda sig för det nya året och dess utmaningar.
 
På lördagen kom tre fina vänner till mig och lagade och åt middag. Det är tre vänner som jag inte träffar så ofta. Två av dem bort långt, långt borta. Det var hur härligt som helst att träffas och catcha upp.
 
Nu är det bara ett par dagar kvar på året. På nyår kommer jag antingen vara här hemma i soffan och dricka bubbel framför en bra film, eller hos mamma och pappa och äta fin middag. Jag vet inte än. Det beror på hur jag mår, och hur stor lust jag har att umgås med andra.
 
I morgon kommer en textreflektion om året som gått, och året som kommer!

Tidigare inlägg
  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0