Släpp pattarna fria!

Det har varit ett händelserikt år på många sätt, bland annat har jag kommit en bra bit i min personliga utveckling, och det tänkte jag prata om nu.
 
Många saker har jag börjat med och slutat med sedan i höstas. En sak i taget, ett argument åt gången, men sammanställt så blir det ganska markant.
 
I augusti förra året slutade jag med p-piller efter att ha ätit det nästan konstant sedan jag var 15. Cirka tio år av hormoner alltså. Nej - jag har inga planer på att bli gravid än på ett tag, och det förhindras på andra sätt. Sedan dess har jag liksom vaknat till liv igen och blivit mycket mer mig själv. Det är en tydlig och starkt positiv förändring och jag är väldigt nöjd med att slippa alla typer av icke-kroppsliga hormoner.
 
Min rakhyvel går inte alls lika varm längre, och jag har börjat fundera på varför den ens gjorde det en gång i tiden.
 
Oftare och oftare går jag runt osminkad, och det är så skönt. Jag sparar massor av tid på morgonen - och slipper kladd på kvällen när skiten ska väck igen. Jag har ingen skyldighet att gå runt och vara vacker hela tiden, och dessutom så är det knappast mascarans vara eller icke vara som avgör huruvida jag är det.
 
Nu har sommaren och värmen kommit igen (i alla fall någon dag då och då) och sedan ett tag tillbaka ligger mina BHar bortglömda och dammiga i en låda de flesta dagar. Mina pattar är av en någorlunda blygsam storlek och sitter där de sitter utan att fara och flyga särskilt mycket, och varför ska jag trycka in dem i en obekväm klädattiralj då? För att forma om dem till en mer diskret/uppseendeväckande och eventuellt mer estetiskt tilltalande form? Nädu. Inte när det är så mycket bekvämare att gå utan.
 
Det bästa av allt är att om jag någon dag skulle vilja raka bort vartenda hårstrå på kroppen, ta på mig den stelaste BHn jag kan hitta och sminka mig med en halv skönhetssalong så gör det exakt ingenting, för det är också ok, och det kommer också att hända ibland. (Nåja, några hårstrån får nog vara kvar.)
Skillnaden är att jag numera väljer, och det gör jag med mig själv som utgångspunkt. Vad jag vill och vad jag känner mig bekväm med.
Det, mina vänner, det är frihet!
 
 

Frihet

Har suttit och läst lite gamla blogginlägg nu för att jag ska kunna göra en midsommartillbakablick senare nästa vecka, och en hel del tankar har slagit mig om min sjukdom, och hur mitt tankesätt har utvecklats.
 
När jag startade den här bloggen, i mars 2013, var jag precis nysjuk och alla mina dagar upptogs av ett lidande kan man säga. Jag hade ingen tolerans, ingen vana, och alla mina tankar kretsade om att bli frisk.
 
Sedan dess har jag glidit in i en visshet om att min sjukdom är allvarlig, och inget som man egentligen blir frisk ifrån utan extraordinära åtgärder. Jag har vant mig vid mitt tillstånd, lärt mig hantera det och skapat nya ramar.
 
Men det har hela tiden varit ett pendlande mellan perioder då jag för tillfället "gett upp" och perioder då jag kämpat mig blå för att med hjälp av olika nya revolutionerande metoder återvinna min hälsa.
 
Utmärkande för hela sjukdomstiden är att jag har haft den benhårda åsikten att mitt liv stått på paus, att jag förlorat värdefull tid, och att jag skulle vara tvungen att bli frisk för att livet skulle kunna fortsätta. Att jag befunnit mig i något sorts tidsmässigt ingenmansland - ett vakuum där jag bara gått omkring och existerat utan att komma framåt.
 
"Bara jag blir frisk, DÅ ska livet börja igen! Då ska jag ta igen all förlorad tid och gasa för fullt mot mina drömmar!"
 
Men något har hänt. Långsamt och omärkligt.
I slutet av sommaren 2014 flyttade jag till en ny lägenhet. En liten och lagom, som var anpassad till min situation. Jag blev till slut mentalt redo att prova på arbetsträning några dagar i veckan. Jag skrev en bok. Och någonstans där började det rulla på. En bok blev snabbt två. Jag fick nya kompisar och hittade tillbaka till mitt sociala liv. Gav mig ut på aktiviteter som jag bara kunnat drömma om ett år tidigare. Jag träffade en helt fantastisk man som jag klickade med på precis alla plan och efter några månader blev han min och jag blev hans. Jag vågade åka på resan norrut som jag lovat att göra så länge. Jag vågade cykla till jobbet.
Visst har det gått åt skogen många gånger. Jag har överskattat min förmåga, eller ignorerat mitt förnuft, och kraschat på rent ohyggliga sätt gång på gång. Jag har sjukanmält mig. Jag har legat i sängen och knappt kunnat resa mig och ångrat bittert att jag någonsin tänkte tanken på att göra något så dumt som det som fick mig dit. Och sedan har jag blivit bättre och gjort den dumma saken igen.
Jag har lärt mig mina läxor. Insett att jag trots allt fortfarande är lika sjuk, och att det finns gränser som är lika fasta som en tegelmur.
 
Men jag har ett liv. jag har tryckt på "play" igen. Jag har drömmar som är realistiska med tanke på mina nuvarande förutsättningar, och inte utifrån någon sorts frisk fantasibild. Jag vet inte om jag någonsin kommer må som friska människor igen, och jag tänker inte stå här och se livet rinna ur mina händer bara av bitter envishet, feghet och sorg.
Jag tänker leva. Jag lever och jag är lycklig.
Äntligen tycker jag att jag har ett bra liv! Äntligen kan jag sträva framåt igen!
Visst har jag saker som inte är fulländade (exempelvis kronisk, allvarlig sjukdom) men vem har inte det?
 
Någon gång kanske någon av mina revolutionerande hälsometoder fungerar (för de tänker jag fortsätta utforska sådär vid sidan om), eller så kanske forskningen hinner ikapp verkligheten (typ den där sjukt lovande norska studien som pågår nu). Någon gång kanske jag faktiskt blir bättre.
Men jag varken hinner, vill eller orkar vänta på det längre.
 
Nysjuk i januari 2013

Att växa upp

Det är så himla märkligt det här med tid, och att bli vuxen.
 
Det är valborg (när jag skriver det här i alla fall) och min lillebrorsa ska ut och slira på stan har jag hört.
Det budskapet fick mig att inse:
 
1: Man förväntas vara ute och slira på stan på valborg om man tillhör en yngre upplaga.
 
2: Jag känner inte för att slira på stan ikväll.
 
3: Jag tillhör inte längre en yngre upplaga.

Nu måste man ju inte tycka att det är kul att supa sig drängfull varje helg bara för att man är i den åldern, men just den sysselsättningen var något som jag höll på med ganska frekvent för några år sedan, och då älskade jag det och skulle minsann aldrig bli vuxen (som en tonårsversion av Peter Pan).
 
Jag har egentligen aldrig velat bli vuxen. Jag ville vara ungdom. Jag har aldrig haft bråttom att växa upp heller, utan har väl tänkt att det får ta sin tid och komma när det kommer. Att så länge jag har ett liv jag trivs med och är lycklig så känner jag inte för att bry mig om samhällets förväntningar på hur man ska vara i en viss ålder och så vidare.
 
När jag förde det resonemanget fanns det dock en sak jag förbisåg, nämligen att de flesta växer upp, och att det i de flesta fall liksom inte är en medveten handling eller ett beslut, utan att det beror på andra saker.
Nu sitter jag här, och efter 25 år i livet så inser jag att jag  - vare sig jag vill eller inte - känner mig vuxen. Jag skiljer på mig själv och tonåringar/ungdomar, vi tillhör liksom inte samma kategori längre. Jag har andra önskningar och drömmar. Jag har börjat fantisera om familjeliv, om att stadga mig och bygga en grund.
Jag är mogen, och jag tar förnuftiga beslut.
 
Och ändlösa nätter på stan med drama, fylla och för lite kläder lockar inte längre när jag istället kan laga en riktigt smarrig middag, ställa några goda öl på kylning, bjuda mina allra bästa vänner, tända ett par fotogenlampor och sitta under bar sommarhimmel och prata bort natten.
 
Så hejdå kära ungdomstid. Jag hade så roligt och jag fick så många historier att berätta, nya vänner att bjuda på middag och internskämt att dela med dem.
Men det är dags att gå vidare nu, för livet är ett smörgåsbord, och det finns så mycket mer att ta för sig av!
 

Tidigare inlägg
  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0