Baksidan

Hej på er!
 
Idag ska jag prata om en stor baksida med att vara sjuk.
 
Den uppenbara baksidan är ju att man mår dåligt hela tiden, en annan sak som är negativ och ganska självklar är att man inte kan göra det man drömmer om.
 
Men det som man kanske inte tänker på som utomstående är att det är så förbannat tråkigt att vara sjuk.
Allvarligt alltså - jag har skittråkigt!
Jag hittar på saker så ofta jag orkar. Det blir små utflykter, myskvällar med Alex, umgänge med våra familjer och vänner och ibland större saker som festivaler och småresor på det väldigt lugna sättet (vilket jag sedan får betala för i form av krascher).
Men jag kommer inte ifrån det faktum att jag för det mesta måste vila. Vara hemma och göra ingenting.
Som tur är så är jag fortfarande tillräckligt bra för att kunna ta hand om hemmet och mig själv, men det fyller man inte en hel dag med. Övrig tid ägnar jag åt ytterst menlösa sysslor så som att sova så länge jag kan, surfa runt på internet och plöja serier på Netflix.
Det resulterar i att jag mot slutet av dagen oftast är irriterad, understimulerad och rastlös.
Så klart har jag testat att hålla en högre aktivitetsnivå men då blir jag bara sämre. Jag arbetstränar inte ens för tillfället för jag klarar inte att både göra det och göra roliga saker på fritiden ibland och dessutom har jag blivit totalt sämre sedan i våras och misstänker att arbetsträningen har lite skuld i det.
 
Jag har funderat på hur jag ska råda bot på detta, men inte kommit på någon bra lösning, så jag får nog nöja mig med de halvbra.
Jag tänkte att jag skulle börja med någon sorts handarbete igen. Jag kommer fortfarande bli uttråkad, men i alla fall ha något för händerna.
Jag ska också försöka jobba med mina böcker två timmar varje vardag från och med sista augusti. Det är stillasittande och ganska kravlöst och om jag är piggare någon dag kan jag åka upp på stan och sätta mig på något fik och göra det.
Jag behöver nog hitta på fler saker att göra, annars kommer jag bli tokig, men det får ge sig med tiden. Antingen det, eller så får jag försätta mig själv i koma tills det blir kväll och min fantastiska, duktiga och hårt arbetande pojkvän kommer hem till mig efter att ha jobbat med sånt man får pengar av och sånt man får hus av hela dagen.
Tack och lov att jag har honom!
 
Roligare tider.
På väg till första dagen på terminen, nya universitetet och framtiden 2011.
Knäpper bilder ur icke-representativ-vinkel och peppar för fest och föreläsningar!

Frihet

Har suttit och läst lite gamla blogginlägg nu för att jag ska kunna göra en midsommartillbakablick senare nästa vecka, och en hel del tankar har slagit mig om min sjukdom, och hur mitt tankesätt har utvecklats.
 
När jag startade den här bloggen, i mars 2013, var jag precis nysjuk och alla mina dagar upptogs av ett lidande kan man säga. Jag hade ingen tolerans, ingen vana, och alla mina tankar kretsade om att bli frisk.
 
Sedan dess har jag glidit in i en visshet om att min sjukdom är allvarlig, och inget som man egentligen blir frisk ifrån utan extraordinära åtgärder. Jag har vant mig vid mitt tillstånd, lärt mig hantera det och skapat nya ramar.
 
Men det har hela tiden varit ett pendlande mellan perioder då jag för tillfället "gett upp" och perioder då jag kämpat mig blå för att med hjälp av olika nya revolutionerande metoder återvinna min hälsa.
 
Utmärkande för hela sjukdomstiden är att jag har haft den benhårda åsikten att mitt liv stått på paus, att jag förlorat värdefull tid, och att jag skulle vara tvungen att bli frisk för att livet skulle kunna fortsätta. Att jag befunnit mig i något sorts tidsmässigt ingenmansland - ett vakuum där jag bara gått omkring och existerat utan att komma framåt.
 
"Bara jag blir frisk, DÅ ska livet börja igen! Då ska jag ta igen all förlorad tid och gasa för fullt mot mina drömmar!"
 
Men något har hänt. Långsamt och omärkligt.
I slutet av sommaren 2014 flyttade jag till en ny lägenhet. En liten och lagom, som var anpassad till min situation. Jag blev till slut mentalt redo att prova på arbetsträning några dagar i veckan. Jag skrev en bok. Och någonstans där började det rulla på. En bok blev snabbt två. Jag fick nya kompisar och hittade tillbaka till mitt sociala liv. Gav mig ut på aktiviteter som jag bara kunnat drömma om ett år tidigare. Jag träffade en helt fantastisk man som jag klickade med på precis alla plan och efter några månader blev han min och jag blev hans. Jag vågade åka på resan norrut som jag lovat att göra så länge. Jag vågade cykla till jobbet.
Visst har det gått åt skogen många gånger. Jag har överskattat min förmåga, eller ignorerat mitt förnuft, och kraschat på rent ohyggliga sätt gång på gång. Jag har sjukanmält mig. Jag har legat i sängen och knappt kunnat resa mig och ångrat bittert att jag någonsin tänkte tanken på att göra något så dumt som det som fick mig dit. Och sedan har jag blivit bättre och gjort den dumma saken igen.
Jag har lärt mig mina läxor. Insett att jag trots allt fortfarande är lika sjuk, och att det finns gränser som är lika fasta som en tegelmur.
 
Men jag har ett liv. jag har tryckt på "play" igen. Jag har drömmar som är realistiska med tanke på mina nuvarande förutsättningar, och inte utifrån någon sorts frisk fantasibild. Jag vet inte om jag någonsin kommer må som friska människor igen, och jag tänker inte stå här och se livet rinna ur mina händer bara av bitter envishet, feghet och sorg.
Jag tänker leva. Jag lever och jag är lycklig.
Äntligen tycker jag att jag har ett bra liv! Äntligen kan jag sträva framåt igen!
Visst har jag saker som inte är fulländade (exempelvis kronisk, allvarlig sjukdom) men vem har inte det?
 
Någon gång kanske någon av mina revolutionerande hälsometoder fungerar (för de tänker jag fortsätta utforska sådär vid sidan om), eller så kanske forskningen hinner ikapp verkligheten (typ den där sjukt lovande norska studien som pågår nu). Någon gång kanske jag faktiskt blir bättre.
Men jag varken hinner, vill eller orkar vänta på det längre.
 
Nysjuk i januari 2013

Drama

Det är svårt att sätta ord på vad som händer i kroppen på mig nu.
Men det händer mycket. Det känns sjukt tydligt att jag "rör upp saker".
När jag slutade med gluten för ett par veckor sedan fick jag efter bara ett par dagar en explosion av hudutslag kring en samling av lymfkörtlar, vilket är ett väldigt typiskt utsättninssymtom.
Just nu har jag inga utslag, men kroppen är ändå i uppror, och det märks på alla möjliga sätt, även att hormonerna får snedtripp.
 
Det har så klart blivit lite tuffare nu, men än så länge är det verkligen inga problem. Jag blir mest påmind om att jag måste ta det ännu lugnare och försiktigare med den här omställningen så att inte kroppen får mer än den kan hantera, och tar skada istället.
Jag puttrar helt enkelt på långsamt men målmedvetet, och försöker ta så mycket hänsyn jag kan.
 
Trots allt är det ett väldigt gott tecken att jag får så här starka reaktioner. En bra tumregel brukar vara att ju större omställningsreaktion, desto bättre prognos. Det skulle ju kunna bero på att man har ett väldigt stort behov av att byta livsstil, eller att kroppen har väldigt lätt för att anpassa sig.
 
De senaste dagarna har jag ätit mycket mer gröna blad, skott, aktiverade frön (rikt på enzymer), surkål (rikt på probiotika), alger och annat och det har känts likadant i kroppen som när jag försökte med det sist i somras.
Men den här gången är jag beredd, den här gången är jag inte stressad. Kroppen får ta den tid den behöver på sig för att genomföra övergången, och jag använder kroppens signaler som utgångspunkt istället för mitt övergångsschema. Det får fortsätta fungera som ett riktmärke.
 
Så kort sagt förväntar jag mig mycket mer drama innan den här cirkusen är över, och så länge det leder till något bra så välkomnar jag det.
 
 

Tidigare inlägg
  • Till bloggens startsida
  • RSS 2.0